Hur balanserar vi trygghet och frihet?

Svenskar är de i världen som fokuserar mest på individens självförverkligande. Eftersom vi tror att vi själva har alla lösningar, bär vi även allt ansvar och ger också detta till våra barn genom en stor valfrihet. Men barn behöver också ramar och trygghet för att kunna växa. Hur ska vi egentligen balansera trygghet med frihet?

Sverige är ett överlag välfungerande land vad gäller bland annat ekonomi, skyddsnät, gratis skolgång och sjukvård. Många andra länder under utveckling har detta som målbild. Men, hur mår vi då? Studier visar att vi är lika lyckliga nu som för 30 år sedan. Däremot är vi tre gånger så rika. Och stressade som aldrig förr. Den psykiska ohälsan ökar, både hos vuxna, barn och ungdomar, vilket tar sig många olika uttryck.

En faktor tros vara att vi med tiden blivit ett extremt individualistiskt land. Här i Sverige fokuserar vi mer än något annat land på individens självförverkligande, både i stora frågor som vad vi blir lyckliga av, vad vi borde jobba med och mindre frågor som vad just jag vill äta till middag ikväll? Detta kommer till stor del från föräldraskapet där vi idag ger barnen en stor valfrihet. Särskilt om vi jämför oss med till exempel Frankrike, där det i högre grad efterfrågas att barnen gör det föräldrarna säger åt dem, som att sitta stilla vid matbordet och att äta den mat som bjuds.

Båda sätten att uppfostra barn har givetvis sina positiva och negativa sidor. Men faktum är att vi inte mår bra av att bara följa vår egen vilja. Barn behöver veta att det som föräldern säger, det gäller. Att känna till förväntningar och gränser ger trygghet på lång sikt. Genom att gå med på ett skrikande barns krav om till exempel en annan måltid lär sig barnet att han eller hon bestämmer. Beslutsfattandet har då gått från den vuxna till barnet. Detta är såklart ingen exakt vetenskap. Lyhördhet inför en specifik situation med sitt barn i vardagen är ett måste, men vi kommer inte ifrån att Sverige idag är befolkat av vuxna och yngre individer som har väldigt stor frihet. Vi är inte bundna av tradition eller religion, vi har inga givna auktoriteter att gå till i stora frågor. Ansvaret hamnar hos individen. Förr hade vi ett ramverk, man tittade i Bibeln och såg vilka regler som skulle följas. Idag funderar vi över vad vi själva blir lyckliga av.

– Stress, likgiltighet och passivitet kan vara konsekvenser av att barn och unga får mer ansvar än de kan hantera. Motsatsen, där barnen blir alldeles för kontrollerade kan leda till uppror och trots, men också passivitet och uppgivenhet eller underkastelse, säger Erik Fernholm, föreläsare och expert inom tillämpning av neuro- och motivationsforskning.

Hur balanserar vi trygghet med frihet i vårt föräldraskap? Finns det någon gyllene medelväg? En bra start är att reflektera över när det är bra för barnen att få frihet att välja – och när det är bra för barnen att få frihet från att välja. Ramar och begränsningar kan vara konstruktiva och positiva när barnen inte kan ta så mycket ansvar. Men ju mer de utvecklas desto mer ansvar kan de även ta. För dig som förälder, vilka ramar tror du det är bra att hålla fast vid, vilka ramar kan du tumma lite på, och vilka ramar kan det vara bra att släppa på?

Läs mer om hur Sverige placerar sig som världens mest individualistiska land här.