När barnen slutar tro på tomten

Vi blev tipsade om en text som sprids viralt på Internet som vi veckan innan jul vill dela med er. Texten är från en familj i USA som har en fin och annorlunda jultradition med syfte att hjälpa sina barn att utveckla förmågan att ge.

I vår familj har vi en jultradition för att hjälpa barnen att växa – från att få klappar av jultomten till att själva bli en jultomte. Det brukar ske i 6-7-års åldern när de börjar misstänka att jultomten inte är verklig. Då vet vi att barnet är redo. Jag tar då med barnet ut på en fika. Vi sätter oss vid ett bord och beställer. Efter det äger följande samtal rum:

“Du har verkligen blivit stor det senaste året. Du har inte bara blivit längre utan jag kan se att även ditt hjärta har växt (betonar 2-3 exempel när barnet visat empati, förståelse för andras känslor, goda gärningar etc.). Faktum är att ditt hjärta har växt så mycket att jag tror du är redo att bli jultomte.”

“Du har antagligen sett att de flesta jultomtar du ser är människor som är klädda som honom. Några av dina vänner har kanske till och med sagt att jultomten inte finns. Många barn tänker så därför att de ännu inte är redo att BLI jultomten, men det ÄR DU.”

“Säg mig, vad är det bästa med jultomten? Vad får jultomten för allt jobb han lägger ner?” (Leder samtalet från att tomten får gröt/kakor till den sköna känslan när man gjort något för någon annan).

“Nåja, nu är DU redo att göra ditt första uppdrag som jultomte!” (Är noga med att behålla den konspiratoriska/hemlighetsfulla tonen).

Vi låter sedan barnet välja någon de känner, vanligtvis en granne. Barnets uppdrag är att i hemlighet, utan att fråga hen, komma på vad den personen behöver, skaffa det, slå in det i ett paket, överlämna det i hemlighet – och aldrig avslöja för hen vem paketet kom ifrån. “Du vet, att vara jultomte handlar inte om att få uppskattning utan att osjälviskt ge till andra.”

Mitt äldsta barn valde den elaka ”häxan” på hörnet. Hon var verkligen hemsk, hade ett staket runt huset och lät aldrig barnen hämta bollar eller frisbees som hamnat innanför. Hon brukade skrika åt dem att leka tystare etc.

Min son hade upptäckt att hon var barfota varje dag när hon gick ut och hämtade sin tidning på uppfarten till huset. Så han bestämde att hon behövde ett par tofflor. Efter det behövde han spionera på henne för att lista ut hur stora hennes fötter var. En lördag gömde han sig i buskarna och bestämde att hon hade storlek medium.

Vi åkte till affären och köpte ett par varma tofflor. Han slog in dem i omslagspapper och skrev en lapp med texten ”God jul önskar Jultomten”. Efter middagen en kväll gled han ner till hennes hus och smög in paketet under grinden till hennes hus.

Nästa morgon kunde vi se henne gå ut för att hämta tidningen, plocka upp paketet och gå in i huset igen. Min son var alldeles exalterad och nyfiken på vad som skulle hända nu. Nästa morgon när vi åkte till skolan var hon där på uppfarten för att hämta sin tidning. Med tofflor på! Min son var överlycklig. Jag fick påminna honom om att INGEN kunde få veta vad han hade gjort, för då skulle han inte vara en jultomte.

Åren har gått och han har valt många mottagare och alltid kommit på en unik present för just dem. Ett år polerade han upp sin cykel, satte på en ny sadel och gav den till dottern till en av våra vänner. Dessa människor var och är fattiga. Vi frågade pappan först om det var ok. Dotterns min när hon fick se cykeln på uteplatsen med en stor rosett på var nästan lika fantastiskt som uttrycket i min sons ansikte.

När det var dags för min andra son att bli jultomte hjälpte min första son till med introduktionssamtalet. De är båda föresten fantastiska givare och har aldrig känt att vi har ljugit för dem – då vi lät dem ta del av hemligheten med att vara en jultomte.

Texten är ursprungligen på engelska och översatt “If your kid stops believing in Santa this year…”, http://imgur.com/gallery/qHrK6.